Lite bilder.

image193

My sorry situation.

Somliga dagar kanner jag mig som ett vandrande skal. Bara ett tomt skal med ingenting inuti. Inget blod, inga organ eller kanslor. Bara en svag kontur med en genomskinlig hinna inuti konturen.
De dagarna nar jag ar ett skal, nar jag ar ingenting, de dagarna kanner jag inte att jag lever. Det ar dessa dagar jag staller mig sjalv fragan varfor jag lever, varfor jag existerar, vad jag har att erbjuda manniskorna omkring mig. Svaren ar inte alltid de basta just da. Inte de mest positiva.
Jag har formagan att kanna mig sviken av manniskor i min omgivning. Jag menar da inte alla manniskor, men en majoritet. Det handlar inte alltid om att manniskor gor saker utan vad de inte for istallet. Stundtals skulle man kunna kalla det avundsjuka. Alla har varandra och jag ar massvis med mil bort, jag kan kanna mig bortglomd ibland. Jag hatar den kanslan.
Samtidigt har jag insett att alla som jag ansag var mina vanner innan jag for hit faktiskt inte ar det, de ar mer bekanta. Jag har min angel, mitt ljus i morkret, gradden pa moset (dock ar jag laktosintolerant och jag hatar mos), min goda fe, Mickan. Dock tror jag att de manniskorna som har en liten inblick i mitt liv vet vilken paverkan den kvinnan har pa mig, och jag ska inte behova tjata om henne konstant (aven fast det ar frestande). Min big love, that's it.

Sa varfor ar det sa att man inser dessa saker nar man ar ifran tryggheten dar hemma? Ar det for att man ser vilka som verkligen bryr sig och vilka som verkar mer upptagna med sig sjalva. Det kanns lite som nar jag bodde i Norge, det kanns som om en del missat teknikens under, sms och mail.
Jag ar inte heller varldens basta pa att hora av mig, men jag forsoker i alla fall skriva nagon rad pa datorn, eftersom det ar svindyrt for mig att sitta och skicka sms pa min svenska mobil harifran. Jag forstar att det inte ar sa latt att komma ihag en nar man har alla pa hemmaplan och jag ar har borta. Jag har kanske glidit bort for mycket for att kunna fiskas upp igen? Forlat.

Nej nu ar det slut pa punscheriet!

Bitterheten ar slut nu (gor mitt basta) men att jag ar deprimerad sitter kvar, lite val djupt tror jag. Jag har bett mamma, pappa och Mickan att komma hit och hamta mig, men de ville inte folja min plan. Pengar spelade visst in, fan for pengar!
Mamma sager att jag ska kampa, det kanns som att det ar det enda jag gor...

Jag forstar att manniskor som inte varit med om det har har svart att satta sig in i situationen och forsta. De tycker att man ar lojlig och undviker att forsoka hjalpa en, de fragar hellre hur shoppingen gar, trots att man tva sekunder innan har berattat att man mar skit.
Folk har ingen aning, eller jo, Tess knows.
Sjalvklart handlar det mycket om psyket ocksa, men psyket har inte varit min starka sida pa manga ar. Man maste ha formagan att skarma bort saker konstant, jag hade den formagan i borjan, sen blev jag bara for trott, arg och less pa att latsas som att allt var frid och frojd. De kastar saker pa en hela tiden, till slut aker skolden ner och det gor bara ondare och ondare. En modern version av att stenas till dods, verbala stenar.

En del dagar onskar jag att jag var 4 igen och levde ett problemfritt liv, chillade pa dagis, sa massa konstiga kommentarer som mormor skulle tjata om tills man blev vuxen, springa runt i blommiga tights, mima till Magnus Uggla och leka med barbiedockor. Jag ar inte 4 langre, jag ar 20, s.k. vuxen. Varfor kanner jag mig inte vuxen? Antagligen for att jag inte kanner mig sjalvstandig.

Nar kommer sjalvstandigheten serverad?

Nu ar jag ensam har hemma en vecka, jag ar t.o.m utan Amanda, shit, hur ska jag klara mig? Passa hundarna, kolla pa tv och idag fick jag reda pa att jag ska sitta barnvakt nagra dagar ocksa at Agnetas kompis. Aja, det ar ju lite extra pengar i alla fall. Ska forsoka njuta ordentligt ikvall, kopt tva filmer och ska lyxa till det med kott:)
Just ja, jag vagde mig for forsta gangen pa nastan tva manader, trodde att min och Amandas vanskap hade gjort sa att jag gatt upp minst 5kg, men icke! Jag vagde 300gram mer, haha, inte ett gram till ska det bli, eller joo, jag kan ta nagot kg...KANSKE.
xoxo,
M.

My personal hero.

Det finns ingen jag ar mer stolt over
- love you
image190
image191
image192