svar.

läsarfråga om dl-dw-tl-tw.:
Hej, vill bara säga att du har en UNDERBART blogg och så fantastiskt fina små pojkar! De har ni gjort bra! Jag skulle bli så glad om du kunde skriva dina känslor inför graviditeten, hur du kände innan, när du fick +:et och vägen genom graviditeten. Jag har SÅ stor barnlängtan och gör test var och varannan månad. Varje månad så längtar jag och tänker att Nu kanske. Men samtidigt blir jag SÅ rädd och får panik och tänker men gud tänk om de verkligen är så att jag är gravid. Vill jag verkligen göra detta...tänker på jobb..resor..pengar.."bekvämlighet" med att ligga i soffan..sova.. ja ALLT när jag väl ska kissa på den där stickan så får jag panik och tänker hoppas inte de visar +, men så fort de visar blankt så blir jag SÅ besviken. Jag är lika gammal som dig så de skulle vara kul att höra hur du kände, man kanske inte är helt onormal? Ha en fantastisk helg och ta hand om er! Kanon fin blogg...

Svar:

Hejhej!

Tack vad kul att du tycker det:) Kan väl försöka sammanfatta alla de olika känslorna jag gick igenom under resans gång. Med risk för att detta kommer att bli ett boklångt inlägg. Ni har blivit varnad.

Innan jag fick reda på att jag var gravid så var jag ganska så "nollställd" när det gällde graviditeter. Jag visste att jag ville bli mamma en dag, men samtidigt så visste jag att det inte går att planera helt och hållet, och när det än händer så kommer jag att bli livrädd.

Jag och Markus har ju en ganska så lång historia (11år av till och från) så vi sa "händer det så händer det". När jag såg +'et så stannade hela min värld för en stund, jag skulle bli mamma, det fanns inget annat.
Men på samma gång som jag visste precis vad jag skulle göra så blev jag så otroligt rädd. Att få barn är det största som kan hända någon, och det skulle hända mig. Hur skulle jag hantera det? Skulle jag klara det? Att ifrågasätta sig själv var något som förföljde mig under hela graviditeten.. Genast kom rädslan för att något faktiskt kunde gå fel (kanske därför jag väntade till v.20 innan jag skrek ut det till resten av världen?). Tills jag fick se pojkarna på ultraljudet så fanns det en liten del av mig som var rädd för att jag var skengravid. Haha. Sjukt, men ja, jag kanske bara var så pass vrickad att jag lurade mig själv och kroppen att jag var gravid?

Som tur var så var det ju inte så:)

Eftersom jag mådde så pass illa under min graviditet så hade jag stundtals svårt att tänka annat än negativt, jag tyckte det var otroligt jobbigt och ville skjuta alla dem som sa att deras graviditeter var en dans på rosor. Jag försökte printa in i min skalle att det ska vara helt underbart att vara gravid, dock så tog värken ibland övertag om situationen. Det var ju bara så att jag inte tillhörde en av dem som njöt fullt ut. Jag hade ingen speciell lyster som en del pratar om. Jag var stor, gigantisk, tung, kunde inte andas, kunde inte sova och det ömmade lite varstans. Jag vet inte hur många gånger jag grät och kläckte ur mig att jag hatade att vara gravid. Jag såg inget slut på det jobbiga.

Missförstå mig inte, jag älskade pojkarna ifrån första sekund jag fick veta att jag var gravid, men att må så som jag mådde under de 7 månaderna som jag var gravid, det var ingen höjdare. Men så fort pojkarna hade kommit ut så försvann de problemen och jag hade nya saker att tänka på. Så är det väl jämt med livet, när ett problem försvinner så hittar man ett annat(?).

Visst är det en omställning i ens liv när man får barn, men jag håller stenhårt på att man inte ska sluta leva själv för att man får barn. Jag är en väldigt social människa som älskar att ha människor omkring mig och att göra saker hela tiden. Jag kan inte helt plötsligt gå i ide och sitta bänkad i soffan dagarna i ända. Även fast det är ett litet projekt ibland så tar jag med mig pojkarna om jag så ska och fika med mina vänner, ska och shoppa eller bara vill åka någonstans och hälsa på någon. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill lägga mig ner och skrika som ett litet barn, och ibland går det som på räls. Som med det mesta här i livet.
Jag tänker dock inte ge upp, jag tänker inte sluta vara mig själv och göra det som ger mig några extra kickar i vardagen. När man sitter hemma med två små pojkar hela dagarna så kan bara en promenad med en vän göra så att batterierna fylls upp till max.

När det gäller pengar så får man helt enkelt anpassa sig. Det behöver inte vara snordyrt med barn, allt handlar om vad du väljer att lägga pengar på. Är det viktigt att ha allt nytt eller kan du köpa begagnat? Behöver du verkligen så mycket av allt? Man får prioritera och tänka till lite extra.

Jag tror inte att det spelar någon roll när i livet du får barn, det kommer att vara läskigt hur som helst, för det är något som du inte varit med om förut. Något du inte kan kontrollera. Du kommer att ifrågasätta dig själv konstant ifrån den stunden du får svaret på stickan. Du ska bära ett barn, föda ett barn och uppfostra ett barn. Hur vet man hur man ska gå till väga när man aldrig gjort det förut?

Jag förstår dig när du säger att du verkligen längtar, och jag hoppas verkligen att du får svaret du vill ha på stickan snart. Känner du dig redo så kommer alla andra bitar att falla på plats sen.

Är det något mer du undrar över så får du jättegärna maila mig:)
Hoppas att du snart får det svaret du vill på stickan, för jag kan lova dig, det finns inget bättre här i livet. Det är livet.

Kram.

dl-dw-tl-tw.

Såhär puttinuttig ser han inte ut när vi spelar.


Wordfeud har fått grepp om min sambo nu. Vi sitter knäpptysta här hemma och klurar på ord. Det har t.o.m gått så pass långt att jag går in och spelar på toaletten när jag inte vill att han ska se mitt game face. Allt för att vinna. Segerns sötma är ju något alldeles speciellt.

bjud på ett leende!

Är hemma ifrån frissan och sitter med grabbarna i famnen medan daddy dj dragit iväg på äventyr. Blev jättenöjd med håret så ska slänga in en bild lite senare så ni får se :) Nu måste jag guppa, gunga, sjunga och underhålla grabbarna. De har sin personliga underhållare här hemma. Allt för ett leende eller två:)

För övrigt så luktar Amandas fötter så galet illa att jag snart kolar vippen här hemma.