Magiska stunder.

2013.
 
Ibland brukar jag stanna upp mitt i all stress och bara lyssna. Jag brukar sätta mig lite avskilt och lyssna på de två små männen när de diskuterar med varandra. Ibland pratar de om leken som är igång, vad de älskar, vilken som är den godaste maten och ibland blir det riktigt djupa diskussioner om huruvida de är bröder eller bästisar (tydligen omöjligt att vara båda), eller hur de ska ta sig upp till månen för att hälsa på deras farfar och Lady. Jag älskar dessa stunder. När jag får lyssna på mina kloka killar utan att jag är med och möjligtvis påverkar vad som sägs och hur det sägs. Ibland hör jag hur T lägger huvudet på sned och talar med sin oerhört pedagogiska röst till L när han gör något som de båda vet att de inte får göra. Jag hör även hur L rycker på axlarna och säger "Asså, det är lugnt, det gör ingenting". Sjukt egentligen att jag kan höra deras kroppsspråk genom vad de säger. Man borde stanna upp lite oftare. Stressen gör att vi missar gyllene stunder.

Kommentera här: